Den gröna räven och den röda delfinen.

Jag har faktisk hunnit läsa så långt att det är dags att blogga igen. Men innan det tänkte jag skriva ett vanligt inlägg.... och där tog det slut. Jag kom inte på något alls att skriva haha, phett phejlat.

Men jag har blivit kär. I den nya iPoden.

För den har radio och stegräknare. OCH är nästan bra för miljön x)

Den är fiiiin :D  -------->

Så den önskar jag mig när jag fyller år ;D

 

Nu tittar jag på inspelade Idol-avsnitt (ERIK GRÖNWALL ÄR FÖR FAEN MIN IDOL!) för att sedan springa iväg till dansen. Men jag ska försöka hinna med att plugga lite matte, svenska och engelska innan också *suck*

Jag tror att jag ska lägga av med bdb, för jag orkar inte med det längre. Det är så mycket. Överallt. Hela tiden. Och allt finns på bilddagboken. Vänner. Ovänner. Bilder. Skvaller. Kommentarer. Konflikter. Stress. Ångest. Kärlek. Stalkers. Det är egentligen inte konstigt att hjärnan vill lägga av.

Jag gillar att Handels reklamen i tunnelbanan är så motsägelsefull. De har använt facebook i den reklamen och det handlar om en tjej som måste jobba över. Men saken är den att hon faktiskt har varit inloggad på facebook på arbetstid. Inte det bästa kanske^^

 

Ica tänker bara på bröst xD

 

Nu ska jag försöka plugga lite till >.<

Låt den rätte komma in, Del 1

Jag fuskade lite och läste i förväg, men jag tänkte att det kanske var smart att stanna där det verkade naturligast (är det ens ett ord?). Så jag har alltså läst ut första delen. Och just nu kan jag inte direkt se någon självklarhet i varför Ajvide har delat boken just där, men man kanske måste börja på nästa del för att förstå varför. Just nu verkar det ungefär lika konstigt som att en bok är uppdelad i kapitel, inte alls konstigt alltså.

Oskar verkar lite konstig. Jag har förstått att han är mobbad i skolan osv, men att han har blivit så...galen, det har jag svårt att fatta. Gå ut i skogen för att hugga ner ett träd med en kökskniv... inte ens i närheten av normalt. Jag blir även irriterad på att han inte säger emot när killarna är dumma mot honom.Visst, de kan göra saken värre än det redan är, men fegheten att inte våga göra något tycker jag säger mer om en person än vad han faktisk blir mobbad för. Och det har jag också svårt att förstå, varför är han mobbad egentligen? Jag tror att han "tänkte" det någon gång i början, eller om han också undrade varför det var så. För han verkar ju vara rätt så normal, om man bortser från det där med kniven. Och kissbollen.

Kissbollen är äcklig. Det är nog bland det äckligaste jag läst om. Men samtidigt så sympatiserar man med honom som måste ha den. Men han måste det för att han är feg, för feg för att våga berätta för någon att han behöver hjälp. Oskar, den fega mobbade killen som umgås med en stinkande vampyr. (Man kan tro att han är en varulv, TWILIGHT!)

Jag hade inte fattat att hon var vampyr om ingan hade sagt det. Eller i alla fal inte från början. Det är inte helt solklart. För jag (kanske är jätte korkad) kopplade aldrig att det var hon som skulle ha blodet. Men hon är lite läskig. Bara att hon inte har duschat på länge gör henne till en person som man helst inte vill vara nära. Det kanske är så hon har tänkt. Men när hon väl tvätar sitt hår tyder det på att hon faktiskt vill träffa oskar igen, för hon vill att han ska vilja vara nära henne.

Men jag måste ju ändå medge att när Håkan går till stadsbiblioteket vi Odenplan för att köpa sig en hor-pojke är det obehagligaste ögonblicket, so far. Det går egentligen inte att beskriva, jag trodde inte att det fanns såna människor på riktigt. Bara de på löpsedlarna som Aftonbladet och Expressen hittat på själva för att sälja tidningar. Jag trodde seriöst inte på att det fans RIKTIGA horbarn, som sålde sig själva, i stockholm! Den tanken är alien. Men uppenbarligen extsterar de.

Än så länge tycker jag inte att boken är läskig, i alla fall inte mardrömms-läskig. Lita kalla kårar måste ju finnas för att det ska vara en sån skräckroman, men jag tycker inte att det varit så mycket som det känns att man blivit lovad. Men det kommer väl senare. Men jag måste ändå erkänna att jag spände mig och läste fortare än fortast för att få reda på om det verkilgen var Oskar som dödade den där killen, men det var väl min fantasi som spelade mig ett spratt. För snöflingorna verkar ju vara varannan Oskars och varannan Håkans. Så det var nog bara jag som var förvirrad. Men det var ändå lite nagelbitar-känsla. Och det är väl det det går ut på.

MEN, det återstår att se :D

Hms

Jag vet att jag skrev att jag inte skulle skriva mer om Mr Pip. Men på något sätt blir det nu så ändå. Katarina, hur tänkte du när du valde böcker? Huvudpersonen i Mr Pip heter Matilda. Och så långt är alla med på att det är räääääätt så likt mitt namn. Och hon bor ensam med sin mamma för att hennes pappa lämnat dem (nästan rätt, jag har ju min lillebror). Och i "Låt den rätte komma in" heter huvudpersonen (än så länge) Oskar (som min lillebror^^) och han bor ensam med sin mamma. Fast det verkar som han hälsar på sin pappa ibland. (JAGÄRBORTTAPPAD). Och så heter han Eriksson i efternamn, som min bror! Jag tycker att det är creepy. Men alla vet ju redan att jag är en liten paraniod emofitta, så det är ju inte konstigt att jag tycker att det är creepy.

Nu väntar jag bara på att få reda på vilka sidor man ska läsa i boken, för jag läste nog lite för mycket igår :p Men den är bra :D

LALALAAAAAAAA

Jag har lust att läsa i den nya boken nu, men jag vet inte när jag ska stanna xD Den verkar iaf fett bra :)

Idag har jag städat hela dagen, försökt rensa ut gamla skolsaker och sånt. Det går inte bra. Och jag har inte pluggat heller ^^ Meeeeeeeeen jag orkar inte bry mig (y)

jagharDAMPahahahaaaaaaa

öh.

(Och jag är typ den enda som använder bloggen som en blogg)

.

dethärgårinte

jagvillinte

snälla?

Ursh

Jag borde plugga. Faktiskt. Men det går inte så bra. Jag kom bara så långt att lag plockade fram datorn, men sen hittade jag så himla mycket annat på den som jag hellre gör. Typ läsa en blogg. För jag kom på att jag inte läste den på hela sommarlovet, så jag hade lite att ta ikapp. Men nu är det gjort och jag pluggar fortfarande inte. Jag tänkte börja med att göra svenskan. Kanske. Jag har ju faktiskt 6 och en halv timme på mig ^^

Men ja. Jag vill inte. Jag ska lyssna på musik och dö lite. Eller så kollar jag på AVATAR. Eller Grey's. Eller programmet om killen som väger 500 kilo.

Jag har börjat dansa. Massor. Popping i Södertälje (och det ligger inte i stockholm Ö) och så ville jag ha musikaldans, för det fanns det tydligen i Bredäng. Men när jag ringde och frågade visade det sig är det är en hel musikal. Så nu ska jag vara med i en musikal (y). Den är typ precis som MAMMA MIA!, Men den heter Pias Pappa xD Det blir nog skitkul. Fast jag sa inte tack, fuuuuuuuuu på mig >.<

Det blir nog att lyssna på musik och skriva satirtexten i alla fall. Något vettigt måste ju hända idag.

Jag behöver min sommar.

Natta på Roskilde!<3

Håkan är bara för underbar.

Min kommentar om kommentarer jag fått!

Jag tycker inte att det har känts konstigt på något sätt att få kommentarer. För på Bilddagboken (.se) är det ju det det handlar om. Man laddar upp en bild och lite text för att höra vad folk tycker. Här är det nästan samma sak. Fast utan bilder och sjukt massa text.

Dat har varit bra att få höra vad någon annan har tyckt om boken, men också vad någon tyckt om jag jag tycker. Bara för att få höra om man är inne på helt fel spår eller hur det nu ligger till. Att skriva kommentarer har inte varit särklilst svårt. Jag var väl en av få som haft blogg innan, och då läsate jag även väldigt många bloggar. Någon kommentar blev det också att man skrev. Även om det bara handlade om något så ytligt som en ful tröja. När man ska kommentera något sånt här blir det lite mer att bita i.

Kommentarer på bloggar och Bilddagboken tycker jag är en bra grej, för man märker att folk faktiskt lyssnar på vad man har att säga. Annars blir det som att prata med någon som inte reagerar alls på vad man har att säga. Inte ens ler när det är kul. Så jag gillar kommentarer! (Kanske inte de taskiga som folk kan slänga ur sig, men det var nog inte dem vi skulle skriva om).

Till Carolina: mitt svar på din kommentar finns under mitt andra pip-inlägg :)

Här slutar nu mitt bloggande om Matilda och Mr Pip.

Matilda och Mr Pip del 3

Nu är boken slut. Lite förvånade egentligen. Jag är en av dem som inte riktigt kan bestämma sig var det vore bäst att sluta. Visst slutar historien om Matilda på den krigsdrabbade ön på sidan 197, mer behöver jag egentligen inte veta. Men samtidigt bär jag, som alla andra, på en nyfikenhet och undrar hur det gick för den kolsvarta flickan från ön sedan. Jag tror inte att det skulle spela så stor roll om boken slutade där, jag hade inte saknat de sista sidorna, men min fantasi behöver inte jobba lika hårt nu.


Jag tycker inte om rödskinns soldaterna. Inte alls. De är hemska. Vem gav dem rätten att döda Mr Watts? Vem gav dem rätten att göra något så hemst som att ta en oskyldig människas liv? Antagligen regeringen i det landet som skickat ut dem. Jag blir stolt över den ignorande Daniel, för att han vågar stå upp för vad han sett, även om det kanske inte var det smartaste draget i det läget. Men han gör det, fast han kanske inte riktigt förstår vad han gjort. Men Matildas mamma är ändå den vars gärning värmer hjärtat mest. Hon är guds vittne. För Mr Watts var trots allt god mot henne. De båda blir brutalt mördade och jag vågar knappt läsa vidare, för vem vet vad som kan hända om jag fortsätter. Bara genom att läsa har jag precis haft ihjäl tre personer. Det känns bäst att sluta där. Meeeeeeeeeen eftersom det här var en svenskuppgift var det ju bara att fortsätta. Och det är jag glad att jag gjorde, för det hände ju egentligen inte så mycket mer.


En fundering had hängt kvar i huvudet sedan jag vände bort just det bladet jag läst det på. Hade Mr Watts inte tänkt berätta för Dolores att de kunde lämna ön? Var det meningen att hon skulle stanna kvar, ovetandes om vart hennes enda dotter försvnnit? Mr Watts kanske visste att det var hon som hade stulit boken och indirekt ödelagt hela byn. Detta kanske var hans sätt att straffa henne. Nu blev det ju aldrig så att det behövdes, men det kanske var det som var tanken bakom det hela.


Jag tycker att vet var litte intressant hur Matilda gick från att vara väldigt deprimerad och antagligen självmordsbenägen till att vilja leva livet till fullo. Men näradöden upplevelser sägs ju förändra ens livssyn. Om jag var Matildas mamma (som den religösa kvinna hon är) skulla jag nog sitta på ett moln och vaka över min dotter. När jag då såg att hon vägradeta kontrollen över sitt liv och funderade över att dö, skulle jag bli väldigt besviken. Jag hade ändå gett mitt liv till rödskinnen för att hon skulle få leva. För att hon skulle slippa smärtan av en våldtäckt. Kanske var det Matildas mamma som kom tillbaka till jorden och fäddade honne i form av stocken som fick namnet Mr Jaggers. Hon kanske borde ha döpt den till mamma.


I skrivande stund har jag glömt namnet på den familj som hjälpte Matilda att fly från ön. (kommer att ändras). De lyfte upp henne i den lilla roddbåten och sedan upp på den större. Hon kom tryggt i land i en hamn någonstans där hon fick träffa en doktor. När hon skiljs från familjen tappar hon också helt kontakten med dem.  Varför skulle hon inte vilja hålla kontakten för? Är inte det naturligt för att kunna tacka någon som räddat livet på en? Det tycker tydligen inte hon. När hon många år senare sitter och skriver boken som jag nyss läst ut undrar jag om hon försöker ta kontakt med dem. Bara för att få veta hur det gick för dem. Men hon kanske inte tycker att det är nödvändigt.


Jag skulle inte ha valt denna bok själv för att ha något att läsa. Den är för död. Inte för att den är gammal eller något, för det är den inte, utan för att det är för mycket död i den. Alla i boken som den unga flickan älskar dör eller försvinner. Det blir för deprimerande, så borde inte en värld vara. Visst är det folk som dör i de vanliga böckerna som jag läst, men inte på samma brutala sätt. "De styckade Mr Watts och gav honom till grisarna". Ingen annan jag läst om har blivit uppstyckad till grismat. Hemskt ju.


Jag och Matilda får svar på mysteriet med clownnäsan och kärran också. Inte direkt vad man tänkt sig. Och nu kanske det är jag som missde något i min iver att bli klar, men var inte Tom Watts och Grace Watts gifta? Hur kunde han ha en fru "hemma" i Nya Zeeland? Jag trodde att han bodde ensam där, men tidligen inte. Boken är liksom livet, fullt med överraskningar.


Over all är det en bra bok och jag ångrar inte en sekund att jag läste den. Nu ska jag sticka iväg till bibblan för att leta åt boken om den riktige Mr Pip. Kön till "Lysande utsikter" kanske blir lång eftersom jag inte är ensam om den idén...



SHIIIIIIIIIIIET! Det var inte alls meningen att det skulle bli så långt som det blev >.<

Matilda och Mr Pip del 2

Nu har jag alltså läst ytterligare 78 sidor i boken om Matilda. Som Carolina trodde var det ju Matildas mamma som tagit "Lysande utsikter". Jag hade aldrig gissat det, hon verkar för oskyldig. Men visst kan jag, med facit i hand, förstå varför hon gjorde det. Men jag hade aldrig gisst på henne.


Mr Watts försök att få barnen att hålla Mr Dickens verk vid liv, tycker jag är jättebra. Dels för att de får något att göra men också för att de på något sätt lämnar ett avtryck av dem själva i historien. Jag blir nog lika överraskad som Matilda när vi upptäcker att alla andra i klassen också sett Pip som en vän under hela resan. För även om hon anade det, går det inte att veta vad någon annan tycker eller tänker om de inte berättar det.


Till och med jag blir lite tårögd när man får veta att Mrs Watts är död. Jag tänkte tanken när Matilda var hemma hos makarna Watts för att skriva ner sitt fragment i anteckningsboken, när man inte kan se Mrs Watts ögon. Men tanken försvann lika fort som den kom, för Mrs Watts verkade vara en sådan som överlecde det mesta. Men tydligen inte allt. Hela byn engagerar sig sig när begravningen äger rum och påminner varandera hur bra Grace Watts var som person. Jag tycker att Mr Watts förvåning visar hur bra man kan tro att man känner någon, fast men knappt känner denne alls.


När sedan rebellerna återvänder till byn och börjar fråga ur Mr Watts, och han berätta allt han fått lära sig i byns skola, tycker jag att jag inte läser tillräckligt fort. Det blir spännande och han visar att han tagit lärdom av det byfolket berättat om. Att nästan hela historien är påhittad spelar inte så stor roll, för den är bra. Min favortdel är när han berättar om text-kriget i den ofödda Sarahs vitmålade rum. Dikten om drömmar är den som enligt mig är bäst. Drömmar är privata och mycket personliga, ingen, som man inte valt att berätta dem för, ska veta om dem.


Tack och Godnatt - dumma hattifnatt

mmmmhmm! :D

Imorgon, Imorgon då dåååååååååååååå :D

En bild säger mer än tusen ord. Right? Fast jag skulle lätt kunna skriva 1000 ord om underbara Håkan. Imorgon, 20.00, stora scenen, Gröna Lund.

<3

Matilda och Mr. Pip del 1.

Nu har jag läst fram till sidan 97, jag blev nästan lite besviken när jag insåg att jag hade kommit så långt och var tvungen att stanna för att blogga. Bara någon sida innan var första gången som jag kände att jag faktiskt ville fortsätta läsa. Visst är det en bok värd att läsa, jag hade nog tillochmed kunna valt den själv, men jag skulle kanske ha lagt av efter nogra sidor. Det fanns liksom inte någon riktig hake i börja, jag blev inte intresserad av att veta hur det går för Matilda och resten av byn. (Det låter som att jag skriver om mig själv i tredje person. xD ) Det som jag blev mest nyfiken på är Pip. Men eftersom man inte får veta så väldigt mycket om honom känns det som om att man borde ha bytt bok till "Lysande utsikter".


Jag tycker att det som Mr Watts gör när han undervisar i skolan är jätte bra. För mitt i det kaoset som blir när halva byar försvinner och de invånare som är kvar lever i ständig rädsla för vad rödskinnen kommer göra, räddar han vardagen. För alla barn i byn får något att göra, en dagsrutin och möjligheten att lära sig många olika saker. Jag tyckte att det var härligt att läsa när släktingarna berättade om sina kunskaper och erfarenheter, det är inte ofta man tänker på att fråga de gamla runt omkring sig vad de kan och vad de varit med om.


Nu kanske det är så att jag är en av många som undrar vad som egentligen hänt med Matildas pappa ( i dubbel mening...) Han slutade bara skriva, men det kan ju vara så att jag får reda på det när jag läst ytterligare några sidor. Soooom jag hade tänkt göra nu efter att jag ska försöka mig på att förstå något som kallas skitmatte.


Katten musen tietusen - Hejdå's.