HOHOOOOOOOOO, känns väldans bra att ens ha läst en tredjedel av boken nu. Är inte speciellt taggad faktiskt. (Blogger är bajs för det går inte att skriva något där. Word är min vän.)
Nu har jag läst färdigt kapitel 11, vilket är det kapitlet där Laurent precis har mördat Camille. Men för att börja från början, boken handlar om Thérèse Raquin som blivit tvingad att gifta sig med sin kusin Camille. De har växt upp som syskon men alltid vetat att de skulle giftas. Camille var ett mycket sjukt barn och Thérèse har alltid fått anpassa sig efter hans behov. Mme Raquin, som är Camilles mamma och Thérèses faster, planerade det redan när barnen var små. Det skulle säkra hennes framtid genom att de två barnen skulle ta hand om henne när hon blivit gammal. Hon lyckas till viss del, för hon fick dem att gifta sig, men efter ett tag blev Camille uttråkad av livet på den franska landsbygden. Han ville studera och flytta in till Paris. Sagt och gjort. Mme Raquin köpte en sybehörs affär och Camille fick ett jobb på ett kontor där han tjänade tillräckligt med pengar för att försörja sin mor och hustru. Familjen träffade lite olika människor på olika håll som de bjöd hem på middag och några partier domino varje torsdag. En av dem är Laurent. Laurent och Thérèse inleder efter en tids bekantskap ett förhållande. De begår äktenskapsbrott. Camille från absolut inget veta, då både Thérèse och Laurent livnär sig på hans inkomst.
Kärleken mellan dem växer och Laurent vill träffa sin älskarinna så ofta han kan, men kan inte ta ledigt från jobbet under dagtid men än han redan gjort (om han vill ha jobbet kvar dvs). De måste komma på ett nytt sätt att träffas, gärna mer än innan. Laurent kommer då på att om Camille inte fanns vore allt mycket enklare. Han tänker mörda Camille.
En av middagsgästerna som kommer på besök varje torsdag är en gammal polismästare som berättar om alla gamla brott han löst och inte löst. Han berätta bland annat att näst intill alla mördare fortfarande går fria, för det är aldrig någon som hittar dem. Historien ger både Laurent och Thérèse hopp.
På en utflykt hyr de tre en båt och Laurent iscensätter sin ”väns” död. Thérèse skriker av förfäran under hela händelseförloppet och jag börjar undra om hon har ångrat sig. Nu kan hon spendera resten av livet med sin älskade Laurent, men samtidigt är hennes man död. Icke levande. D. Ö. D. Han var inte bara den tänkta livskamraten, han var hennes kusin, hennes bror.
Ja, det finns minst sagt många olika sätt att se på boken, och alla är väl ganska rätt. Jag vet att vi diskuterade Thérèses kattliknande sätt att vara på lektionen, men nu när jag faktikst läser hela boken, och inte bara några rader, måste jag säga att jag inte tycker att det spelar så stor roll för historien (än så länge).
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om boken, den mest är. Men jag kanske måste läsa mer för att tycka något.
Men Laurent känns lite överdriven.
.jpg)