Nu har jag läst fram till sidan 97, jag blev nästan lite besviken när jag insåg att jag hade kommit så långt och var tvungen att stanna för att blogga. Bara någon sida innan var första gången som jag kände att jag faktiskt ville fortsätta läsa. Visst är det en bok värd att läsa, jag hade nog tillochmed kunna valt den själv, men jag skulle kanske ha lagt av efter nogra sidor. Det fanns liksom inte någon riktig hake i börja, jag blev inte intresserad av att veta hur det går för Matilda och resten av byn. (Det låter som att jag skriver om mig själv i tredje person. xD ) Det som jag blev mest nyfiken på är Pip. Men eftersom man inte får veta så väldigt mycket om honom känns det som om att man borde ha bytt bok till "Lysande utsikter".
Jag tycker att det som Mr Watts gör när han undervisar i skolan är jätte bra. För mitt i det kaoset som blir när halva byar försvinner och de invånare som är kvar lever i ständig rädsla för vad rödskinnen kommer göra, räddar han vardagen. För alla barn i byn får något att göra, en dagsrutin och möjligheten att lära sig många olika saker. Jag tyckte att det var härligt att läsa när släktingarna berättade om sina kunskaper och erfarenheter, det är inte ofta man tänker på att fråga de gamla runt omkring sig vad de kan och vad de varit med om.
Nu kanske det är så att jag är en av många som undrar vad som egentligen hänt med Matildas pappa ( i dubbel mening...) Han slutade bara skriva, men det kan ju vara så att jag får reda på det när jag läst ytterligare några sidor. Soooom jag hade tänkt göra nu efter att jag ska försöka mig på att förstå något som kallas skitmatte.
Katten musen tietusen - Hejdå's.
torsdag 3 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
Okej, jag vet att det inte är meningen att jag ska kommentera på ditt inlägg, utan bara Ceces och Cirus, men nu gör jag det i alla fall^__~
SvaraRaderaJag håller verkligen med om att Mr Watts räddar vardagen! :D När jag läste det kom jag att tänka på i somras, innan skolan börjat och man kände att dagarna både stod stilla och gick jättefort. Jag kunde ligga i sängen hela dagen och verkligen längta efter något att göra, som att gå till skolan. Vi människor har blivit så pass civiliserade att vi behöver nästan ständing struktur! Och inte minst när livet blir så pass jobbigt att uthärda som för folket i byn.
Klokt skrivet Mattis!^^<3
Hej Matilda!:)Vilka bra tankar du har.
SvaraRaderaJag håller med dig om att man aldrig anade hur bra boken skulle bli från början. I sanningens namn kan vi väl inget annat än påstå att den verkligen sniglade sig fram från start?
Personligen är jag liksom de flesta barn. Jag föredrar när författare börjar sina böcker mycket mer explosiv redan i inledningen. Det ger en chansen att bli intresserad på en gång. Sådana starter är förmodligen ännu viktigare i barnböcker. Har författaren inte lyckats plantera in något mer lockande inom de första fem sidorna brukar det vara kört. Då tar barnet hellre någon annan bok eller slutar läsa helt. I den här boken inledde man mest med en lång beskrivning av Mr Watts och trodde att fasonerna med clownnäsan skulle räcka för att fånga läsaren. Det räckte inte för mig i alla fall. Jag hade behövt lite mer. Varför inte inleda med något om pappan istället?
Nu kan jag dock inte klaga på boken längre, den fick verkligen upp tempot allt eftersom. För visst blev den bättre Matilda?
Det glädjer mig också att du liksom jag anser att Mr Watts räddar dagen med sin undervisning, det har du helt rätt i! Det jag där tycker är ganska intressant är hur utmärkt han lyckas klara denna uppgift trots att han egentligen inte är utbildad för yrket. Att han ändå kan röra vid barnen så som han gör, röva bort dem till en ny värld och få dem på sin sida. För efter första skoldagen var han ju inte längre Glasöga, utan Mr Watts. Jag anar att han klarade allt detta på grund av två orsaker. 1. Han var vit. Barnen var trollbundna av honom redan innan han hade öppnat sin mun. De hade ju fått lära sig att allt som var vitt var lika med något som var viktigt. 2. Jag tror också det hade mycket att göra med Mr Watts egen personlighet. För det som höll dem kvar var inte att han var vit, utan det faktum att han inte behandlade dem som de svarta människor de brukade känna sig bland vita. Mr Watts behandlade varenda unge som sin like. Han visade dem den respekten redan första dagen genom att lova att han aldrig ska ljuga för dem. Det gör att man redan tidigt i den här boken förstår vilken betydande innerbörd han kommer få i deras liv.
Sen var det en sista sak jag tänkte på. Det var när du beskrev att du fann det härligt att läsa om då de äldre släktingarna delade med sig av sina kunskaper. Då förstod jag dig precis. För det var exakt så jag också kände. Som du säger är det ju inte alltid man frågar de äldre vad de vet och vad de kan. Varför inte egentligen? Man underskattar tyvärr ofta de människorna, speciellt de i våra mor- och farföräldrars ålder. Visst den äldre generationen kommer förmodligen aldrig kunna vara lika uppdaterade och hantera den senaste tekniken lika bra som vi. Fast, är det verkligen något vi kan begära av dem? Tror vi verkligen att bara för att man inte kan skicka sms så är man inte smart? De som tror så har fel. För dessa män och kvinnor har säkert annat att undervisa oss om. Saker vi inte kan lära oss på något annat sätt. För man får aldrig glömma att de faktiskt varit med om ofantligt många fler saker än både dig och mig. Av alla deras livserfarenheter har vi med hög sannolikt mycket mer att lära än vi tror. Vi skulle förmodligen kunna få tusen råd om själva livet och slippa göra om deras misstag. :)