Nu har jag alltså läst ytterligare 78 sidor i boken om Matilda. Som Carolina trodde var det ju Matildas mamma som tagit "Lysande utsikter". Jag hade aldrig gissat det, hon verkar för oskyldig. Men visst kan jag, med facit i hand, förstå varför hon gjorde det. Men jag hade aldrig gisst på henne.
Mr Watts försök att få barnen att hålla Mr Dickens verk vid liv, tycker jag är jättebra. Dels för att de får något att göra men också för att de på något sätt lämnar ett avtryck av dem själva i historien. Jag blir nog lika överraskad som Matilda när vi upptäcker att alla andra i klassen också sett Pip som en vän under hela resan. För även om hon anade det, går det inte att veta vad någon annan tycker eller tänker om de inte berättar det.
Till och med jag blir lite tårögd när man får veta att Mrs Watts är död. Jag tänkte tanken när Matilda var hemma hos makarna Watts för att skriva ner sitt fragment i anteckningsboken, när man inte kan se Mrs Watts ögon. Men tanken försvann lika fort som den kom, för Mrs Watts verkade vara en sådan som överlecde det mesta. Men tydligen inte allt. Hela byn engagerar sig sig när begravningen äger rum och påminner varandera hur bra Grace Watts var som person. Jag tycker att Mr Watts förvåning visar hur bra man kan tro att man känner någon, fast men knappt känner denne alls.
När sedan rebellerna återvänder till byn och börjar fråga ur Mr Watts, och han berätta allt han fått lära sig i byns skola, tycker jag att jag inte läser tillräckligt fort. Det blir spännande och han visar att han tagit lärdom av det byfolket berättat om. Att nästan hela historien är påhittad spelar inte så stor roll, för den är bra. Min favortdel är när han berättar om text-kriget i den ofödda Sarahs vitmålade rum. Dikten om drömmar är den som enligt mig är bäst. Drömmar är privata och mycket personliga, ingen, som man inte valt att berätta dem för, ska veta om dem.
Tack och Godnatt - dumma hattifnatt
måndag 14 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
Haha ja Matilda, jag hade rätt i att det var mamman. Dock förstår jag dig inte fullt då du säger att kvinnan verkade oskyldig. Jag fick aldrig någon skuldlös bild av henne i början av boken. Hon var ju den kalla och reserverade karaktären, som Miss Havisham. Jag gissade ögonblickligen på henne då hon uppenbart var den i byn som störde sig mest på Lysande Utsikter. För mig var alltså detta ganska uppenbart. Jag tror emellertid aldrig att hon hade för avsikt att förorsaka den skadan som ägde rum därefter. Dolores försökte förmodligen bara göra det hon som mor trodde var det bäst för sin lilla blomma. Något som gick alldeles snett.
SvaraRaderaJag blev också förvånad och bekymrad när Mrs Watts dog. Visst, man hade fått veta att hon var sjuk, men så långt anade man ju aldrig att det skulle gå. Dödsfallet kom nästan för plötsligt.
Här kom samtidigt en till punkt jag inte kunde hålla med dig helt på. Du säger att ”Mr Watts förvåning visar hur bra man kan tro att man känner någon, fast man knappt känner den alls”. Jag tror nämligen inte att det var det som förvånade honom. Det som förvånade honom var nog istället vilken relation de här människorna faktiskt haft till hans fru. Under den tiden hon levde med honom i byn hade hon ju varit en utstött kvinna. Någon de inte riktigt pratat med då de inte visste om hon var ”svart eller vit”. Jag tror att han som make mest var rörd för hennes skull. Rörd för att dessa människor faktiskt möjligen kunde tyckt om hans Grace på ett sätt de aldrig visat. Han var helt enkelt glad att hans fru inte dog lika ensam som hon trodde. Det är så jag tolkar det.
Hej!
SvaraRaderaFör mig är mammor snälla människor som inte gör dumma saker. De vill bara skydda sina barn. Visst var det det som Dolores tyckte att hon gjorde genom att ta boken, men jag trodde verkligen inte att hon som mamma skulle sälja ut någon annan för att behälla sin stolthet. För hur skulle hon reagera om hon fick nys om att någon gjorde detsamma mot hennes lilla dotter?
Jag menade mer att han blev förvånad över att dessa människor haft en relation till henne, och han inte visst något om det. Fast det kanske han gjorde, men då var han bra på att inte visa det. Männsikorna i byn kan mycket väl ha tyckt illa om henne för att hon bodde med en vit man och aldrg gick klart skolan. För när någon dör har alla en tendens att börja tycka om den, även fast de inte gjorde det innan. (Jämför Michael Jackson och massmedia, när han levde var han en pedofil, men som död hyllas han som ett helgon. Och det tycker jag egentligan att man borde ha gjort under hela hans karriär, men det hör inte hit.)