Nu är boken slut. Lite förvånade egentligen. Jag är en av dem som inte riktigt kan bestämma sig var det vore bäst att sluta. Visst slutar historien om Matilda på den krigsdrabbade ön på sidan 197, mer behöver jag egentligen inte veta. Men samtidigt bär jag, som alla andra, på en nyfikenhet och undrar hur det gick för den kolsvarta flickan från ön sedan. Jag tror inte att det skulle spela så stor roll om boken slutade där, jag hade inte saknat de sista sidorna, men min fantasi behöver inte jobba lika hårt nu.
Jag tycker inte om rödskinns soldaterna. Inte alls. De är hemska. Vem gav dem rätten att döda Mr Watts? Vem gav dem rätten att göra något så hemst som att ta en oskyldig människas liv? Antagligen regeringen i det landet som skickat ut dem. Jag blir stolt över den ignorande Daniel, för att han vågar stå upp för vad han sett, även om det kanske inte var det smartaste draget i det läget. Men han gör det, fast han kanske inte riktigt förstår vad han gjort. Men Matildas mamma är ändå den vars gärning värmer hjärtat mest. Hon är guds vittne. För Mr Watts var trots allt god mot henne. De båda blir brutalt mördade och jag vågar knappt läsa vidare, för vem vet vad som kan hända om jag fortsätter. Bara genom att läsa har jag precis haft ihjäl tre personer. Det känns bäst att sluta där. Meeeeeeeeeen eftersom det här var en svenskuppgift var det ju bara att fortsätta. Och det är jag glad att jag gjorde, för det hände ju egentligen inte så mycket mer.
En fundering had hängt kvar i huvudet sedan jag vände bort just det bladet jag läst det på. Hade Mr Watts inte tänkt berätta för Dolores att de kunde lämna ön? Var det meningen att hon skulle stanna kvar, ovetandes om vart hennes enda dotter försvnnit? Mr Watts kanske visste att det var hon som hade stulit boken och indirekt ödelagt hela byn. Detta kanske var hans sätt att straffa henne. Nu blev det ju aldrig så att det behövdes, men det kanske var det som var tanken bakom det hela.
Jag tycker att vet var litte intressant hur Matilda gick från att vara väldigt deprimerad och antagligen självmordsbenägen till att vilja leva livet till fullo. Men näradöden upplevelser sägs ju förändra ens livssyn. Om jag var Matildas mamma (som den religösa kvinna hon är) skulla jag nog sitta på ett moln och vaka över min dotter. När jag då såg att hon vägradeta kontrollen över sitt liv och funderade över att dö, skulle jag bli väldigt besviken. Jag hade ändå gett mitt liv till rödskinnen för att hon skulle få leva. För att hon skulle slippa smärtan av en våldtäckt. Kanske var det Matildas mamma som kom tillbaka till jorden och fäddade honne i form av stocken som fick namnet Mr Jaggers. Hon kanske borde ha döpt den till mamma.
I skrivande stund har jag glömt namnet på den familj som hjälpte Matilda att fly från ön. (kommer att ändras). De lyfte upp henne i den lilla roddbåten och sedan upp på den större. Hon kom tryggt i land i en hamn någonstans där hon fick träffa en doktor. När hon skiljs från familjen tappar hon också helt kontakten med dem. Varför skulle hon inte vilja hålla kontakten för? Är inte det naturligt för att kunna tacka någon som räddat livet på en? Det tycker tydligen inte hon. När hon många år senare sitter och skriver boken som jag nyss läst ut undrar jag om hon försöker ta kontakt med dem. Bara för att få veta hur det gick för dem. Men hon kanske inte tycker att det är nödvändigt.
Jag skulle inte ha valt denna bok själv för att ha något att läsa. Den är för död. Inte för att den är gammal eller något, för det är den inte, utan för att det är för mycket död i den. Alla i boken som den unga flickan älskar dör eller försvinner. Det blir för deprimerande, så borde inte en värld vara. Visst är det folk som dör i de vanliga böckerna som jag läst, men inte på samma brutala sätt. "De styckade Mr Watts och gav honom till grisarna". Ingen annan jag läst om har blivit uppstyckad till grismat. Hemskt ju.
Jag och Matilda får svar på mysteriet med clownnäsan och kärran också. Inte direkt vad man tänkt sig. Och nu kanske det är jag som missde något i min iver att bli klar, men var inte Tom Watts och Grace Watts gifta? Hur kunde han ha en fru "hemma" i Nya Zeeland? Jag trodde att han bodde ensam där, men tidligen inte. Boken är liksom livet, fullt med överraskningar.
Over all är det en bra bok och jag ångrar inte en sekund att jag läste den. Nu ska jag sticka iväg till bibblan för att leta åt boken om den riktige Mr Pip. Kön till "Lysande utsikter" kanske blir lång eftersom jag inte är ensam om den idén...
SHIIIIIIIIIIIET! Det var inte alls meningen att det skulle bli så långt som det blev >.<
måndag 14 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
Ja, då var det som sagt över. Jag är glad att du också funderade på om bokens slut var relevant eller inte. Du är till skillnad från mig dock fortfarande osäker. Jag däremot är helt säker på att jag inte anser att det sista var nödvändig läsning. För mig hade det inte gjort något om jag blivit tvungen att använda fantasin för att försöka se Matildas framtid. Jag tror tvärtom att det hade blivit bättre. De sista sidorna var för mig ungefär lika sega som de boken började med.
SvaraRaderaJag undrade precis som du också vad Mr Watts egentligen hade i tankarna. Tror du verkligen att han hade tänkt fara utan Matildas mamma? Han verkar inte vara den mannen som vill splittra mor och dotter, däremot den som skulle vilja rädda Matilda till varje pris. Jag personligen kan aldrig tro att Matilda hade lämnat kvar sin mamma. Hon skulle inte klara av att försvinna på samma sätt som sin pappa.
Hade Matilda gjort det så skulle förmodligen Dolores aldrig blivit sig själv igen. Snudd på att jag nästan befarar att kvinnan skulle ha tagit sitt eget liv. Jag undrar verkligen vad Mr Watts hade för planer med flickan. Hade han tänkt fostra henne som sin egen dotter eller bara velat sätta henne i säkerhet och därefter dragit sig undan? Tur för alla att Matilda aldrig behövde välja.
Du sa också att du inte mindes namnet på den familj som räddar Matilda. Jag har för mig att det var Masoi. Du säger också att du inte riktigt förstår varför Matilda inte vill ha kontakt med de människor som tar hand om henne och lämnar henne hos en doktor. Jag tror att jag vet varför, och det har inget att göra med brist på tacksamhet. Jag förstår det snarare så att hon helt enkelt inte klarade av det just då. Att ha kontakt med folk från den ö hon endast kan förknippa med död. Det skulle dra upp för många minnen ur henne, minnen av förlust. Jag tror att Matilda inte ville vara ledsen längre, hon ville få chansen att bli en lycklig tjej. Någonstans nämner hon ju till och med att hon ville försöka glömma sin mamma av den orsaken.
Till sist var det en sak du faktiskt upplyste mig om genom detta inlägg. Det var att boken Lysande Utsikter faktiskt existerar. Vad roligt! Det förstod jag aldrig. Har vi sagt det på svenska lektionerna någon gång? Nu fick jag ju också lust att ta del av den. Jag misstänker dock att jag kommer bli besviken om jag tror att jag kommer fängslas av den på samma sätt som Matilda och de andra barnen. Den hade betydelse för henne eftersom det var en bra bok, men även för att den fanns på rätt plats vid rätt tillfälle.